Kapitel 15 - Ute i skogen

Det bankade på dörren och Hugo vaknade med ett ryck! Vem var det som bultade på dörren mitt i natten så här? Hugo och Hulda hade halvlegat på soffan och pratat om sina planer och förväntningar och om livet helt allmänt och båda hade slumrat in. Nu tittade de på varann en stund innan de förstod att det var deras utedörr som någon bankade på. Det innebar att det troligen var någon utomstående tomte som hade akut behov av hjälp. Hulda störtade först mot dörren, följd av den något långsammare Hugo. Utanför stod en andfådd Sture Skogstomte. Han avbjöd hastigt, när de bad honom att stiga in i värmen, eftersom han hade väldigt bråttom. Räven Mickla hade fastnat i en fälla ganska långt in i skogen och han behövde hjälp. Eftersom de var den enda skogstomtefamiljen i den här skogen kunde han inte göra något annat än att ta Sara med sig, men de kunde inte lämna barnen ensamma när de låg och sov. Hulda och Hugo rusade hastigt efter sina kappor och sprang sedan ner till skogstomtefamiljens hus tillsammans med Sten. Sara var redan klar att ge sig av med en stor ryggsäck full med bandage, näring och annat som hon kunde tänkas behöva åt Mickla. Hugo och Hulda vinkade åt skogstomtarna då de sprang iväg ut i den mörka skogen.
'Hoppas att de hittar Mickla snabbt', sa Hulda oroligt. Hugo gav henne en tröstande kram och konstaterade att Sture var en av de skickligaste spårartomtar han någonsin träffat och Saga var en av de bästa läketomtar, så det skulle nog gå bra. Det var inte mycket mer de kunde göra än vänta nu. Barnen sov sött i sina bäddar och Hugo plockade fram en stickning. Efter att Hulda tittat på en stund när Hugo stickade gick Hulda ut i vedförrådet, hämtade en bit barn och började snida en barkbåt.
Första gången de hade plockat fram sina fritidsarbeten hade de fnissat åt varann. Även bland tomtar brukar det oftast vara så att de manliga tomtarna håller på träsniderier och de kvinnliga tomtarna med garn och tyger. Hugo gillade inte knivar. Han hade skurit sig flera gånger när han skulle tillverka sin dörr och trappa. Som tur behövdes det inte så mycket kniv till sånt, utan mera såg, hammare och slipsten. De var han duktig på att använda, men inte kniv. Hulda igen, hon var en mästare på kniv. Hon kunde snida med den riktigt otroliga detaljer som Hugo aldrig kunnat tro att man kunde åstadomma med en kniv! Däremot ogillade hon starkt garn. Hon var en alltför rastlös tomte för att någonsin ens kunnat lära sig sticka och virka ordentligt. Garn bara trasslade ihop sig och blev tovigt och jobbigt. Väva kunde hon och sy var hon riktigt duktig på, men inte garn. Hugo däremot, han stickade gärna! Han hade upptäckt till sin stora förtjusning att det fanns stora garnförråd i huset, eftersom familjens mamma också nästan alltid satt med en stickning i handen.
Medan de väntade  satt de och pratade om hur roligt familjens dotter hade haft med en kompis över natten. Flickorna hade fnissat långt in på natten men somnat sedan så sött tillsammans. Tomtarna tyckte det var så roligt med liv och rörelse i huset. Dessutom hade de fått brev av båda flickorna och hade som tur hunnit svara och lämna en liten present åt båda flickorna innan Sture hade kommit och hämtat dem.
Det var långt in på eftermiddagen då Sture och Sara kom tillbaka. Mickla hade klarat sig, fastän hon hade haft ett djupt sår i tassen som höll på redan att bli inflammerat. Som tur hade Sara varit med och vetat direkt hur man sköter om ett sådant sår. De hade lagt bandage om tassen och lugnat ner Mickla och bett henne komma via deras hus om det inte blev bättre inom ett par dagar. Mickla hade tacksamt sprungit iväg med den yviga svansen viftande.
Sten och Stina hade blivit överlyckliga när de vaknat och hittat Hugo och Hulda hemma hos sig. De hade lekt och spelat brädspel hela dagen och efter att ha fått agera häst åt tvillingarna hela dagen drog båda Hustomtarna en vemodig suck av lättnad när de skulle gen sig hem igen.

Kapitla 14 - Lilla jul

Äntligen hade de fått sätta igång med julkalendern! Hugo och Hulda har samlat hela året på smågrejer som familjens dotter skulle gilla. Tillsammans paketerade de in en stor fin silverglittrande bok med jultema. Hulda hade läst boken i förväg och berättade ivrigt åt Hugo vad den handlade om och hur mycket hon hade gillat att läsa den. Hugo ställde sig först lite tvekande om de kunde ge en bok som hade tillhört någon annan flicka, som nu redan var vuxen och inte ville ha boken mera, men Hulda hade visst följt med på tomtenätet att återbruk var dagens stora samtalsämne och tyckte att det passade bara bra att ge en begagnad bok! Inte hade den ju något fel i sig bara för att någon annan läst den tidigare?
De enades till slut, eftersom det ju var en fin bok de hade hittat, och Hugo var också övertygad att dottern skulle gilla boken. Paketet blev fint och Hugo skrev ett kort brev åt dottern. Dessutom lade de med paketet en godbit åt båda katterna och hunden som dottern kunde dela ut på dagen.
Hulda hade varit hela dagen i det andra huset och tittat till en av Kurr Randsvans ungar som hade stukat svansen. Hon hade trallat hela dagen åt ekorrungen "Ekorr'n satt i granen..." och han hade till slut hittat på att kalla sig för Talle Sångsvans. Hos ekorrarna är det ekorren själv som hittar på sitt namn när tiden är mogen. Han hade fått en stor kram av en stolt Hulda.
Hugo igen hade hjälpt en liten blåmes som hade flugit mot ett fönster och hade fått så ont i nacken. Han hade använt lite magi för att hjälpa försträckningen att helas, så att fågeln kunde flyga på vanligt sätt igen. Han hade först påminnt henne om att se sig noga för var hon flyger och berättat åt henne att det fanns frön och nötter i mathuset brevid huset. Hon hade glatt flaxat iväg till sina vänner som oroligt hade följt med på avstånd. Tillsammans hade fåglarna flugit iväg till mathuset och mumsat sig mätta.
 Nu satte sig tomtarna och berättade för varann om dagens äventyr. Hugo hade hämtat lite pepparkaksdeg och de var båda först ense om att det nästan var ännu godare med deg än färdiga pepparkakor, tills Hulda påminde Hugo om hur mumsiga pepparkakorna som dottern hämtat åt dem, med kristyr och silverkulor och hjärtan, och då ändrade båda åsikt till att pepparkaksdeg var godare än vanliga pepparkakor, men dekorerade pepparkakor var godare än deg.

Kapitel 13 - Det börjar igen!

Den här dagen hade Hugo somnat på sin soffa efter alla morgonsysslor. Nu vaknade han och vädrade med sin lilla näsa. Det doftade pepparkakor! Han slank kvickt iväg genom alla skrymslen och tassade försiktigt ut på balkongen. Jodå, där stod mor och dotter och lagade pepparkaksdeg! Den himmelska doften spred sig i hela huset och han kände hur magen knorrade till.
Men plötsligt märkte han till sin förskräckelse att de packade ihop degen och åkte iväg! Blev det inga peppakakor?
Hulda som hade varit ute hos skogstomten Saga och pratat, hann knappt komma in genom dörren innan Hugo började upprört berätta om hur hemskt det var när familjen åkt iväg med all den goda pepparkaksdegen. Men innan hon knappt hunnit lugna ner honom, hörde de hur bilen körde upp på gården. Tillsammans smet de ut på balkongen, kliade Lillkissan bakom örat och väntade.
Doften av nybakta pepparkakor spred sig i huset när familjen kom hem; De hade tydligen bakat ut pepparkakorna någon annanstans! För nu hade de med sig en stor kass med pepparkakor, den ena finare än den andra. Båda tomtarna suckade förväntansfullt.
Dottern fortsatte pyssla med sina pepparkakor och tomtarna följde nyfiket med vad hon gjorde. När människorna gick upp till övre våningen för att läsa godnattsaga lämnade dottern en plastpåse med en pepparkaka och ett brev vid tomtarnas dörr. Hugo kände att nu kunde han inte hålla sig längre! Hulda försökte övertala honom att vänta ens lite till, åtminstone tills familjens mamma hade gått ner tillbaka efter sagan, men han kunde bara inte! Hugo älskade hembakta peppakakor! Det var det bästa han visste och han hade väntat i ett helt år på den här stunden!
Han gläntade försiktigt på dörren och tittade ut. En nos var det enda han såg innan han blev riktigt blöt av en stor slick av familjens nya hund. Den här hunden, som också var en tax, var van vid tomtar. Hon var redan fem år gammal när hon kom till den här familjen, men där hon bott tidigare hade det bott en större flock med hundar och ute på gården en stor skogstomtesläkt. Tomtebarnen hade älskat hundarna och hundarna hade älskat tomtarna och de hade busat mycket ute på gården hade hon berättat för Hugo och Hulda.
Hon hade blivit så glad när hon hade märkt att det bodde hustomtar i huset hon kom till, så Hugo och Hulda hade fått vänja sig vid att få en blöt puss av henne så fort de träffades.
Hunden puffade med nosen pepparkakan mot Hugo, och han drog den tacksamt in i sitt krypin. Nu skulle det bli fest!
Hulda hade dukat fram glögg och tillsammans sjönk de ner på soffan med varsin mugg glögg och pepparkaka. Åh, så gott!
Det här var den bästa tiden på året! Hugo älskade julen och som tur delade Hulda också hans entusiasm. Med ögonen tindrande av förväntning och magen full av pepparkakor somnade de tillsammans på soffan under den tjocka filten som Hugo hade fått av familjen ett år tidigare när han flyttat in.

Kapitel 12 - Brevskrivning

Hugo suckade förnöjt och knäppte försynt upp en knapp i byxan som spände om magen. Han kliade lillkissan bakom örat, just där hon gillade det mest och hon spann högljutt. Nästan hela det första året hade gått i ett sånt enda flyg och fläng att han knappt hunnit tänka. Han och Hulda hade tillsammans inrett ett krypin i det andra huset där familjens morföräldrar bodde, och de hade kommit överens om att de skulle bo i båda husen tillsvidare. Båda husen tilltalade båda hustomtarna; båda husen var charmiga på sitt sätt, och på båda ställen fanns det olika djur att sköta om och umgås med. Ingendera ville bestämma sig för att bo på det ena stället och ge upp det andra, så de bestämde sig för att dela på båda. Nu kunde ingen komma och klaga över att två oberoende tomtar bodde i samma hus, de hade ju två! De hade nu ända sedan förra julen bott så, och den lösningen tilltalade båda. Emellanåt behövdes de mera på det ena stället och emellanåt mer på det andra, och när någon av tomtarna ville vara ifred, kunde man så här alltid ta sin tillflykt till det andra huset.
Hulda kom utfarande på balkongen. Hon var rosig om kinderna och log brett när hon såg Hugo och lillkissan. Hon damp ner brevid dem och kliade lillkissan bakom andra örat. Lillkissan hade äntligen vant sig vid den pigga och fartfyllda hustomteflickan och undvek inte henne längre. Faktum var att hon knappt ryckte till när tomten kom farande fastän hon tidigare hade blivit riktigt rädd. Hon gnuggade nu sitt huvud mot hustomteflickan som ömt satte pannan mot kattens.
Hon rapporterade om hur de busiga ekorrungarna hade betett sig fint och varit till och med lydiga ungdomar när hon hade övertalat dem att hjälpa i trädgården med att gömma ekollon från den stora eken. Hulda hade alltså kommit från Idet (som de bestämt sig för att kalla morföräldrarnas hus till) till Stallet (som de bestämt sig för att kalla det ursprungliga huset för).
De hade varit för några dagar sedan bjudna ner till skogstomtarna på tvillingarnas kalas. Det hade varit mycket mat och massor med roliga lekar. Hulda och Hugo brukade umgås rätt mycket med den trevliga skogstomtefamiljen som bodde nere i skogen nära Stallet. Ibland brukade Hulda smita ner och prata bort en stund med mamman i familjen, Saga. De hade känt sig bekväma i varandras sällskap sedan första gången de träffades och hade under årets lopp blivit riktigt goda vänner.
Hugo hade skämtat med Sture och barnen och påstått sig vara superbra i att klättra i träd efter att ha umgåtts med ekorrar hela sommaren i Idet, och för att bevisa det hade han klättrat upp i tallen som deras krypin var byggt under och det hela slutade med att han trillade ner. Hulda hade fått hjärtat i halsgropen när hon såg att han föll och hade först av alla störtat fram till honom, livrädd att han hade blivit illa skadad, men det visade sig att han som tur bara hade stukat sin högra tumme när han landade.
Tomtarna har visserligen läkande krafter, men dels kan de inte använda det på sig själva, och dels brukar de inte läka sina egna små blessyrer ifall den magin skulle behövas till något mer akut.
Så Saga som var duktigast i läkekonst lade ett omslag med läkande örter om Hugos hand.
Annars kunde Hugo klara sig galant utan sin högra tumme, men han märkte ett stort problem. Dottern i familjen hade börjat skriva brev med honom, och han hade ivrigt svarat på alla breven ända tills nu. Han hade varit så glad över att få hålla en sån kontakt med familjen trots att de inte kunde ses eller pratas vid. så nu hade han tjatat på Hulda för att hjälpa honom och skriva istället för honom. Hulda hade förskräckt backat undan under stora protester att hon inte kunde skriva, och hon hade hemsk handstil, och hon visste aldrig vad hon skulle skriva och så vidare. Till slut gav Hulda ändå efter för Hugos tjat och hade satt sig ner och skrivit ett brev istället för honom.
- Men se nu på min handstil! klagade hon för Hugo och räckte fram brevet. Hon kommer inte ens att kunna läsa vad jag har skrivit!
Men Hugo försäkrade henne om att om dottern får problem, så kommer hon att få hjälp av sina föräldrar.  Så Hulda hade till slut lämnat av brevet och spänt satt sig för att vänta på dotterns reaktion.

Kapitel 11 - Julen kommer!

Strax innan julafton fick Hugo sin följande chock! Hans familj tänkte inte ändå heller fira jul hemma! Hugo och Hulda hade suttit uppe på balkongen och lyssnat på den julstökande familjen som pratade om den kommande julafton och Hugo fnissade när dottern svarade sin mamma att hon väntade mest på att få äta julgröt, eftersom julgröt också var en av hans stora favoriter! Han kände sig riktigt som ett barn, lika förväntansfull inför den kommande julaftonen. Så plötsligt föll bomben. Det var inte här de skulle äta julgröt! Ingen skulle här hemma koka julgröt åt honom! De skulle åka till familjens mormor och morfar och fira nästan hela dagen där.
Det här krävde drastiska åtgärder! Långt in på natten satte Hugo och Hulda och smed planer. De hade båda blivit väldigt fästa, inte bara vid det här huset, utan också vid den här familjen. Och de ville väldigt gärna följa med och fira jul med dem. Den gamla taxen visste berätta att familjens morföräldrar inte bodde så långt borta, det var ett längre stenkast ifrån, men att hon som lite yngre flera gått mellan de två hemmen.
De hade redan förberett så att Hugo skulle ge sig ut för att rekognosera då de hörde att familjen skulle dagen innan åka upp dit för en kort stund för att hjälpa till med förberedelser. De tänkte lifta med bilen, så skulle de spara mycket tid.
Hustomtarna har ju som känt ett välutvecklat lokalsinne och släpper man ner en tomte var som helst, så hittar han inte bara hem, utan rakaste vägen hem.
Sagt och gjort. De packade en ryggsäck, och satte sig under buskarna vid bilen och väntade. Snart kommer familjen ut och precis som de gissat, så stökar de runt bilen en stund och bildörrarna hålls uppe en lång stund. Hastigt skuttar hustomtarna in i bilen och gömmer sig under en filt. Det visar sg att det blir en betydligt längre väntan än de trott, eftersom familjen först bestämde sig för att julhandla.
Till slut kommer de fram. De lyckas ta sig osedda ut från bilen och kilar in under en blomlåda. De har bestämt att den ena följer med lite och lyssnar vad familjen planerar och den andra fixar en ingång. Hulda är den händiga av dem, så hon stannar för att fixa till en tomtedörr. Hon studerar huset en stund och till slut bestämmer hon sig för att bygga dörren vid en av människodörrarna, en vackert ljusblå dörr. När familjen åker hem, bestämmer de att Hulda stannar kvar och hjälper till här medan Hugo åker tillbaka hem.
Hulda konstaterar snabbt att det var en bra lösning att stanna här, eftersom hon får en bråd kväll. Ute på gården träffar hon en massa av gårdens fåglar och ekorrar. Kurr Randsvans är en alldeles charmerande ekorrherre som berättar hur underbart ställe det är att bo på. Familjen är snälla och gilvmilda och delar massor av sin mat med alla djuren som bor i närheten. Kurr berättade att han blivit räddad av familjen flera gånger. Redan som liten babyekorre hade han trillat ner och de hade räddat honom från att drunka och lämnat honom där hans mamma kunnat hitta honom och föra hem honom tillbaka till boet. Kurr hade som yngre fastnat med sin långa svans i en snara i skogen och en vänlig skogstomte hade räddat honom ur den. Som resultat av snaran hade han nu alltid en ljus rand i svansen och han hade därav fått sitt namn Kurr Randsvans. Det finns massor för en hustomte med två hjälpande händer att göra och många att hjälpa, eftersom skogstomtarna som bodde i skogen har blivit tvugna att ge sig av och försöka hitta en större skog att bo i, då det bara byggs mer och mer hus och skogen blir allt mindre och mindre.
En av de anda ekorrarna Hoppa Grårygg bad henne komma till sitt bo och hjälpa med att lyfta en tung bräde ur vägen, så att hon skulle rymmas  med sin familj följande vår utan att det händer liknande olyckor som när Kurr föll ner i vattentunnan ur boet.
Kvällen flyger iväg och till slut kryper Hulda ner nära skorstensvärmen tillsammans med Kurr och sover en mycket god natts sömn drömmande om den inkommande julaftonen.

Kapitel 10 - Pepparkakor

Hugo började bli orolig. Han saknade pepparkaksbak. Han älskade doften av nybakta pepparkakor, och han älskade smaken både av pepparkaksdeg och färdiga pepparkakor. Han undrade om inte familjen alls tänkte ställa till med pepparkaksbak?
Visserligen hade de annat att tänka på, både dottern och pappan i familjen hade varit sjuka och Hugo hade vakat en natt över dottern när hon legat och vridit sig med magsjuka. Han hade hört henne kvida och vrida sig och han hade klättrat försiktigt upp och tittat till henne. Till slut hade han använt lite tomtemagi på henne, helt bara så att hon kunnat sova lugnare. Medan han hade suttit och tittat på det sovande barnet, hade Hulda kommit upp brevid honom. Han hade väntat sig ett förfärat utrop av henne och en förmanade utredning varför inte man skulle använda tomtemagi på människorna, men hon hade lett emot honom och viskat tyst; "Det gjorde du bra, Hugo. Man ska inte låta andra lida utan hjälpa där man kan."
Tillsammans hade de suttit en stund och tittat på flickan som nu sov en lugn och rofylld helande sömn.
Just som familjens dotter hade börjat må bättre och känna sig frisk igen, så hade familjens pappa insjuknat i sin tur. Och samma dag började det vräka ner snö. Hugo och Hulda hade sett till att han hade tagit sig en tupplur och tillsammans gått ut och skottat bort det värsta innan mamman kom hem. Familjen hade varit tacksamma över hjälpen, eftersom det var mycket annat som skulle göras. Men fortfarande inget pepparkaksbak.
Hugo och Hulda hade pratat med taxen och katterna som hade berättat att det brukade varje år bakas något hus eller tåg eller något annat ur pepparkaksdeg som doftade i hela huset ända fram till jul, men att familjen inte hade någon fastslagen tidpunkt när det bakades.
Till slut fick Hugo nog. Han hade valt en jättefin tomtepepparkaksmall och lagt fram det till dottern att hitta följande lediga dag. Nu måste de väl förstå vinken och sätta igång. Det hade gjort susen!
Dottern hade meddelat åt föräldrarna direkt på morgonen att nu skulle det bakas pepparkakor! Och sagt och gjort. De hade gjort en deg och suttit tillsammans hela familjen och kavlat, tryckt ut olika figurer och tålmodigt petat bort överflödig deg. Båda tomtarna hade legat på mage uppe på balkongen sin och tittat på och nynnat med i julsångerna som familjen spelade medan de jobbade tillsammans. Det här var julstämning om nåt, tyckte Hugo och log lyckligt!
De hade också börjat ta ut delar till ett hus, en invecklad bebyggelse med massor med delar och hustomtarna kikade nyfiket på. Ingendera hade sett att man kunde göra vackra fönster till pepparkakshus med hårda karameller och de fnissade förtjust när familjen experimenterade med starka haltabletter och fick fina blå fönster. "Här finns kuren om man under juletid får ont i halsen, så kan man alltid knappra på ett pepparkakshusfönster!"
När huset blivit tyst och mörkt hade Hugo och Hulda tassat ner i köket och smakat både på den kvarlämnade degen i kylen och de färdiga pepparkakorna. De var himmelskt goda, ännu godare än de köpta pepparkakorna han hade fått av familjen när han flyttade in. De satt länge och väl och myste i ljuset från adventstjärnan som lyste i fönstret, drack lite glögg och pratade om dittan och dattan. Hulda berättade hur hon hade varit i ett av grannhusen och hjälpt till där och Hugo om hur han hade sandat uppfarten åt en annan av grannarna. Katterna kom och kröp ihop brevid dem, lillkissan lade sig tätt intill Hugo och han kliade henne bakom örat och fick ett belåtet spinnande till svar. Innan Hulda hann bli avundsjuk hoppade den större katten bredvid henne, buffade kelsjukt på henne och lade sig bekvämt tillrätta med tomteflickan sittande som i en enda varm, mjuk och spinnande fåtölj. Och snart sov alla fyra i soffan. Tomtarna vaknade framåt morgonnatten och med en sista klapp åt katterna gav de sig iväg för att hinna med sina sysslor innan familjen vaknade.

Denna har urspungligen blivit publicerad på min andra blogg 17 December 2017.

Kapitel 9 - Finns det hjärterum, så finns det stjärterum

Hulda hade haft rätt, tänkte Hugo. Visst fanns det utrymme i huset, så att de båda rymdes att bo där ostörda. Att vara hustomte brukar vara ganska ensamt, i synnerhet om det gällde ett hus där det inte bodde några husdjur eller om det fanns på ett sådant område där det inte fanns många andra tomtebeboelser.
Skogstomtarna hade alla djuren i närheten till sällskap, stalltomtarna likaså. Bastutomtarna hade oftast en hustomtefamilj i närheten och jultomtarna bodde i sånt liv och trängsel att det knappt visste vad tystnad var. Till och med de sibiriska tomtarna hade sin vargföljeslagare, så de var inte heller ensamma.
Vanligtvis valde de mest enstöriga tomtarna att bli hustomtar och de var ofta dels mycket måna om sitt eget "revir" och sin ostördhet. Att få en annan hustomte som trängde sig på i samma hus var alltså oerhört ovanligt.
Men Hugo var ju som sagt en ganska ung tomte, som nyligen först examinerats från skolan, och han uppskattade sällskapet som både den gamla taxen och de båda katterna erbjöd, för att inte tala om skogstomtefamiljen från skogen. Men eftersom han inte visste hur traditionsbunden Hulda var, så vågade han inte tränga sig på utan tänkte hålla sig undan tills hon hade fått fixa till sig sitt krypin.
Han talade med djuren om att det kommit en tomte till hit och den gamla taxen skrockade.
- Ja, sånt har jag nog aldrig hört talas om att det skulle bo två oberoende tomtar i ett och samma hus, annat var det om de skulle bilda familj, sa hon och blinkade menande åt Hugo, som rodnade från topp till tå och försäkrade henne stammande att han nog inte var ute efter att börja bilda familj ännu på länge, länge!

Hulda, å sin sida, hann inte fundera mycket. Hon hade fullt upp att fixa till sitt krypin. Lillkissan hade hon ju, väldigt hastigt, träffat och absolut inte till hennes fördel, eftersom hon ju hade bara släpat med sig Hugo och inte ens hälsat på katten. Den gamla taxen tydde sig mest till mamman i familjen märkte hon, men när familjen åkt bort hade hon presenterat sig för den gamla taxdamen, som hade utan tvekan skrattat åt situationen. Hon hade vänligt puffat på Hulda med nosen och blinkat menande åt henne att Hugo var ju en ganska stilig tomte, eller hur? Visst kunde de väl båda stanna.
Den äldre katten hade hon presenterat sig för i köket. Det visade sig att han var väldigt törstig, men vattenskålen var mucket djup och nästan tom, så hon hade hjälpt honom och fyllt på i vattenskålen. Lillkissan hade visat sig vara mycket blyg och höll lite avstånd från henne, eftersom hon tydligen blivit lite skrämd av Hulda när hon plötsligt hade dykt upp och sett så ilsken ut. Hulda gjorde sitt bästa för att be om hennes förlåtelse och försökte förklara sitt beteende.  Lillkissan godtog hennes förlåtelse, men ställde sig lite reserverat till henne, och Hulda blev nästan avundsjuk när Hugo dök upp just då och lillkissan sken upp och började spinna. Hugo frågade artigt om hon hade tid över och var intresserad av att följa med honom och träffa de närmaste grannarna, skogstomtefamiljen. Han berättade att det var en familj med tvillingar och Hulda sken upp. Hon var såå förtjust i barn och ville gärna följa med och träffa familjen. Hon var dock lite orolig hur de skulle ställa sig till situationen, det var ju en lite ovanlig situation och om skogstomtarna var väldigt traditionsbundna, så skulle de kunna bli chockade över att två ensamma, och dessutom ogifta, tomtar bodde i samma hus. Men Hugo försäkrade henne om att här på landet var skogstomtarna vana vid det mesta och höll inte så strikt på traditioner och regler, utan var vana vid att anpassa sig till olika situationer. Det visade sig att han hade rätt.
Saga Skogstomte kom från en lång släktled Hustomtar som hade bott inne i en storstad i ett gammalt, anrikt kvarter. Hennes släkt hade hållit hårt på traditioner och det hade bestämts redan när Saga var liten att hon skulle gifta sig med en pojke i grannkvarteret, en liknande släkt med lika långa anor. Det visade sig dock att Saga var släktens svarta får, och hon drömde om skogar, vilddjur, mörker och stjärnor. I stadens eviga ljus såg man aldrig några stjärnor. Så Saga hade satt upp sig mot sin familj och börjat på Skogstomteskolan där hon hade träffat Sture och de hade tillsammans flyttat ut på landet i en skog. Saga omfamnade både Hulda och Hugo varmt och välkomnade Hulda också hit.
- Äsch, det är ett så stort hus, och det bor inte heller någon Hustomte i något av de närliggande husen, så ni ryms nog bra och kan kanske hinna på så sätt hjälpa till i de andra husen också, fastän det inte finns ställen att bo på där, sa Sture med ett varmt leende.
- Finns det hjärterum, så finns det stjärterum, sa Saga, och fortsatte: Så sa alltid min mormor Hanna Hustomte, som är den jag saknar mest från hela släkten.
Hulda blev alldeles varm i kroppen, kanske ingen av dem skulle behöva flytta bort i alla fall!

Denna har urspungligen blivit publicerad på min andra blogg 11 December 2017.