Kapitel 15 - Ute i skogen

Det bankade på dörren och Hugo vaknade med ett ryck! Vem var det som bultade på dörren mitt i natten så här? Hugo och Hulda hade halvlegat på soffan och pratat om sina planer och förväntningar och om livet helt allmänt och båda hade slumrat in. Nu tittade de på varann en stund innan de förstod att det var deras utedörr som någon bankade på. Det innebar att det troligen var någon utomstående tomte som hade akut behov av hjälp. Hulda störtade först mot dörren, följd av den något långsammare Hugo. Utanför stod en andfådd Sture Skogstomte. Han avbjöd hastigt, när de bad honom att stiga in i värmen, eftersom han hade väldigt bråttom. Räven Mickla hade fastnat i en fälla ganska långt in i skogen och han behövde hjälp. Eftersom de var den enda skogstomtefamiljen i den här skogen kunde han inte göra något annat än att ta Sara med sig, men de kunde inte lämna barnen ensamma när de låg och sov. Hulda och Hugo rusade hastigt efter sina kappor och sprang sedan ner till skogstomtefamiljens hus tillsammans med Sten. Sara var redan klar att ge sig av med en stor ryggsäck full med bandage, näring och annat som hon kunde tänkas behöva åt Mickla. Hugo och Hulda vinkade åt skogstomtarna då de sprang iväg ut i den mörka skogen.
'Hoppas att de hittar Mickla snabbt', sa Hulda oroligt. Hugo gav henne en tröstande kram och konstaterade att Sture var en av de skickligaste spårartomtar han någonsin träffat och Saga var en av de bästa läketomtar, så det skulle nog gå bra. Det var inte mycket mer de kunde göra än vänta nu. Barnen sov sött i sina bäddar och Hugo plockade fram en stickning. Efter att Hulda tittat på en stund när Hugo stickade gick Hulda ut i vedförrådet, hämtade en bit barn och började snida en barkbåt.
Första gången de hade plockat fram sina fritidsarbeten hade de fnissat åt varann. Även bland tomtar brukar det oftast vara så att de manliga tomtarna håller på träsniderier och de kvinnliga tomtarna med garn och tyger. Hugo gillade inte knivar. Han hade skurit sig flera gånger när han skulle tillverka sin dörr och trappa. Som tur behövdes det inte så mycket kniv till sånt, utan mera såg, hammare och slipsten. De var han duktig på att använda, men inte kniv. Hulda igen, hon var en mästare på kniv. Hon kunde snida med den riktigt otroliga detaljer som Hugo aldrig kunnat tro att man kunde åstadomma med en kniv! Däremot ogillade hon starkt garn. Hon var en alltför rastlös tomte för att någonsin ens kunnat lära sig sticka och virka ordentligt. Garn bara trasslade ihop sig och blev tovigt och jobbigt. Väva kunde hon och sy var hon riktigt duktig på, men inte garn. Hugo däremot, han stickade gärna! Han hade upptäckt till sin stora förtjusning att det fanns stora garnförråd i huset, eftersom familjens mamma också nästan alltid satt med en stickning i handen.
Medan de väntade  satt de och pratade om hur roligt familjens dotter hade haft med en kompis över natten. Flickorna hade fnissat långt in på natten men somnat sedan så sött tillsammans. Tomtarna tyckte det var så roligt med liv och rörelse i huset. Dessutom hade de fått brev av båda flickorna och hade som tur hunnit svara och lämna en liten present åt båda flickorna innan Sture hade kommit och hämtat dem.
Det var långt in på eftermiddagen då Sture och Sara kom tillbaka. Mickla hade klarat sig, fastän hon hade haft ett djupt sår i tassen som höll på redan att bli inflammerat. Som tur hade Sara varit med och vetat direkt hur man sköter om ett sådant sår. De hade lagt bandage om tassen och lugnat ner Mickla och bett henne komma via deras hus om det inte blev bättre inom ett par dagar. Mickla hade tacksamt sprungit iväg med den yviga svansen viftande.
Sten och Stina hade blivit överlyckliga när de vaknat och hittat Hugo och Hulda hemma hos sig. De hade lekt och spelat brädspel hela dagen och efter att ha fått agera häst åt tvillingarna hela dagen drog båda Hustomtarna en vemodig suck av lättnad när de skulle gen sig hem igen.

Kapitla 14 - Lilla jul

Äntligen hade de fått sätta igång med julkalendern! Hugo och Hulda har samlat hela året på smågrejer som familjens dotter skulle gilla. Tillsammans paketerade de in en stor fin silverglittrande bok med jultema. Hulda hade läst boken i förväg och berättade ivrigt åt Hugo vad den handlade om och hur mycket hon hade gillat att läsa den. Hugo ställde sig först lite tvekande om de kunde ge en bok som hade tillhört någon annan flicka, som nu redan var vuxen och inte ville ha boken mera, men Hulda hade visst följt med på tomtenätet att återbruk var dagens stora samtalsämne och tyckte att det passade bara bra att ge en begagnad bok! Inte hade den ju något fel i sig bara för att någon annan läst den tidigare?
De enades till slut, eftersom det ju var en fin bok de hade hittat, och Hugo var också övertygad att dottern skulle gilla boken. Paketet blev fint och Hugo skrev ett kort brev åt dottern. Dessutom lade de med paketet en godbit åt båda katterna och hunden som dottern kunde dela ut på dagen.
Hulda hade varit hela dagen i det andra huset och tittat till en av Kurr Randsvans ungar som hade stukat svansen. Hon hade trallat hela dagen åt ekorrungen "Ekorr'n satt i granen..." och han hade till slut hittat på att kalla sig för Talle Sångsvans. Hos ekorrarna är det ekorren själv som hittar på sitt namn när tiden är mogen. Han hade fått en stor kram av en stolt Hulda.
Hugo igen hade hjälpt en liten blåmes som hade flugit mot ett fönster och hade fått så ont i nacken. Han hade använt lite magi för att hjälpa försträckningen att helas, så att fågeln kunde flyga på vanligt sätt igen. Han hade först påminnt henne om att se sig noga för var hon flyger och berättat åt henne att det fanns frön och nötter i mathuset brevid huset. Hon hade glatt flaxat iväg till sina vänner som oroligt hade följt med på avstånd. Tillsammans hade fåglarna flugit iväg till mathuset och mumsat sig mätta.
 Nu satte sig tomtarna och berättade för varann om dagens äventyr. Hugo hade hämtat lite pepparkaksdeg och de var båda först ense om att det nästan var ännu godare med deg än färdiga pepparkakor, tills Hulda påminde Hugo om hur mumsiga pepparkakorna som dottern hämtat åt dem, med kristyr och silverkulor och hjärtan, och då ändrade båda åsikt till att pepparkaksdeg var godare än vanliga pepparkakor, men dekorerade pepparkakor var godare än deg.

Kapitel 13 - Det börjar igen!

Den här dagen hade Hugo somnat på sin soffa efter alla morgonsysslor. Nu vaknade han och vädrade med sin lilla näsa. Det doftade pepparkakor! Han slank kvickt iväg genom alla skrymslen och tassade försiktigt ut på balkongen. Jodå, där stod mor och dotter och lagade pepparkaksdeg! Den himmelska doften spred sig i hela huset och han kände hur magen knorrade till.
Men plötsligt märkte han till sin förskräckelse att de packade ihop degen och åkte iväg! Blev det inga peppakakor?
Hulda som hade varit ute hos skogstomten Saga och pratat, hann knappt komma in genom dörren innan Hugo började upprört berätta om hur hemskt det var när familjen åkt iväg med all den goda pepparkaksdegen. Men innan hon knappt hunnit lugna ner honom, hörde de hur bilen körde upp på gården. Tillsammans smet de ut på balkongen, kliade Lillkissan bakom örat och väntade.
Doften av nybakta pepparkakor spred sig i huset när familjen kom hem; De hade tydligen bakat ut pepparkakorna någon annanstans! För nu hade de med sig en stor kass med pepparkakor, den ena finare än den andra. Båda tomtarna suckade förväntansfullt.
Dottern fortsatte pyssla med sina pepparkakor och tomtarna följde nyfiket med vad hon gjorde. När människorna gick upp till övre våningen för att läsa godnattsaga lämnade dottern en plastpåse med en pepparkaka och ett brev vid tomtarnas dörr. Hugo kände att nu kunde han inte hålla sig längre! Hulda försökte övertala honom att vänta ens lite till, åtminstone tills familjens mamma hade gått ner tillbaka efter sagan, men han kunde bara inte! Hugo älskade hembakta peppakakor! Det var det bästa han visste och han hade väntat i ett helt år på den här stunden!
Han gläntade försiktigt på dörren och tittade ut. En nos var det enda han såg innan han blev riktigt blöt av en stor slick av familjens nya hund. Den här hunden, som också var en tax, var van vid tomtar. Hon var redan fem år gammal när hon kom till den här familjen, men där hon bott tidigare hade det bott en större flock med hundar och ute på gården en stor skogstomtesläkt. Tomtebarnen hade älskat hundarna och hundarna hade älskat tomtarna och de hade busat mycket ute på gården hade hon berättat för Hugo och Hulda.
Hon hade blivit så glad när hon hade märkt att det bodde hustomtar i huset hon kom till, så Hugo och Hulda hade fått vänja sig vid att få en blöt puss av henne så fort de träffades.
Hunden puffade med nosen pepparkakan mot Hugo, och han drog den tacksamt in i sitt krypin. Nu skulle det bli fest!
Hulda hade dukat fram glögg och tillsammans sjönk de ner på soffan med varsin mugg glögg och pepparkaka. Åh, så gott!
Det här var den bästa tiden på året! Hugo älskade julen och som tur delade Hulda också hans entusiasm. Med ögonen tindrande av förväntning och magen full av pepparkakor somnade de tillsammans på soffan under den tjocka filten som Hugo hade fått av familjen ett år tidigare när han flyttat in.

Kapitel 12 - Brevskrivning

Hugo suckade förnöjt och knäppte försynt upp en knapp i byxan som spände om magen. Han kliade lillkissan bakom örat, just där hon gillade det mest och hon spann högljutt. Nästan hela det första året hade gått i ett sånt enda flyg och fläng att han knappt hunnit tänka. Han och Hulda hade tillsammans inrett ett krypin i det andra huset där familjens morföräldrar bodde, och de hade kommit överens om att de skulle bo i båda husen tillsvidare. Båda husen tilltalade båda hustomtarna; båda husen var charmiga på sitt sätt, och på båda ställen fanns det olika djur att sköta om och umgås med. Ingendera ville bestämma sig för att bo på det ena stället och ge upp det andra, så de bestämde sig för att dela på båda. Nu kunde ingen komma och klaga över att två oberoende tomtar bodde i samma hus, de hade ju två! De hade nu ända sedan förra julen bott så, och den lösningen tilltalade båda. Emellanåt behövdes de mera på det ena stället och emellanåt mer på det andra, och när någon av tomtarna ville vara ifred, kunde man så här alltid ta sin tillflykt till det andra huset.
Hulda kom utfarande på balkongen. Hon var rosig om kinderna och log brett när hon såg Hugo och lillkissan. Hon damp ner brevid dem och kliade lillkissan bakom andra örat. Lillkissan hade äntligen vant sig vid den pigga och fartfyllda hustomteflickan och undvek inte henne längre. Faktum var att hon knappt ryckte till när tomten kom farande fastän hon tidigare hade blivit riktigt rädd. Hon gnuggade nu sitt huvud mot hustomteflickan som ömt satte pannan mot kattens.
Hon rapporterade om hur de busiga ekorrungarna hade betett sig fint och varit till och med lydiga ungdomar när hon hade övertalat dem att hjälpa i trädgården med att gömma ekollon från den stora eken. Hulda hade alltså kommit från Idet (som de bestämt sig för att kalla morföräldrarnas hus till) till Stallet (som de bestämt sig för att kalla det ursprungliga huset för).
De hade varit för några dagar sedan bjudna ner till skogstomtarna på tvillingarnas kalas. Det hade varit mycket mat och massor med roliga lekar. Hulda och Hugo brukade umgås rätt mycket med den trevliga skogstomtefamiljen som bodde nere i skogen nära Stallet. Ibland brukade Hulda smita ner och prata bort en stund med mamman i familjen, Saga. De hade känt sig bekväma i varandras sällskap sedan första gången de träffades och hade under årets lopp blivit riktigt goda vänner.
Hugo hade skämtat med Sture och barnen och påstått sig vara superbra i att klättra i träd efter att ha umgåtts med ekorrar hela sommaren i Idet, och för att bevisa det hade han klättrat upp i tallen som deras krypin var byggt under och det hela slutade med att han trillade ner. Hulda hade fått hjärtat i halsgropen när hon såg att han föll och hade först av alla störtat fram till honom, livrädd att han hade blivit illa skadad, men det visade sig att han som tur bara hade stukat sin högra tumme när han landade.
Tomtarna har visserligen läkande krafter, men dels kan de inte använda det på sig själva, och dels brukar de inte läka sina egna små blessyrer ifall den magin skulle behövas till något mer akut.
Så Saga som var duktigast i läkekonst lade ett omslag med läkande örter om Hugos hand.
Annars kunde Hugo klara sig galant utan sin högra tumme, men han märkte ett stort problem. Dottern i familjen hade börjat skriva brev med honom, och han hade ivrigt svarat på alla breven ända tills nu. Han hade varit så glad över att få hålla en sån kontakt med familjen trots att de inte kunde ses eller pratas vid. så nu hade han tjatat på Hulda för att hjälpa honom och skriva istället för honom. Hulda hade förskräckt backat undan under stora protester att hon inte kunde skriva, och hon hade hemsk handstil, och hon visste aldrig vad hon skulle skriva och så vidare. Till slut gav Hulda ändå efter för Hugos tjat och hade satt sig ner och skrivit ett brev istället för honom.
- Men se nu på min handstil! klagade hon för Hugo och räckte fram brevet. Hon kommer inte ens att kunna läsa vad jag har skrivit!
Men Hugo försäkrade henne om att om dottern får problem, så kommer hon att få hjälp av sina föräldrar.  Så Hulda hade till slut lämnat av brevet och spänt satt sig för att vänta på dotterns reaktion.